Valar kommunicerar med hjälp av läten, kroppsspråk och beröring. Valar från olika områden använder olika läten, liksom vi människor har olika dialekter. Med hjälp av läten och sånger kan valar identifiera varandra och hitta sin plats i ett socialt sammanhang.
Bardvalar kommunicerar oftast med lågfrekventa ljud och kan kommunicera över stora avstånd. Tandvalar använder mer högfrekventa ljud som hörs över kortare avstånd.
Foto: Namn Namnsson
Många tandvalar lever i komplicerade sociala nätverk. Det kan röra sig om små familjer eller stora löst sammansatta grupper. Valar i en grupp delar erfarenheter och utbyter kunskap med varandra. Den gemensamma kunskapen är viktig för gruppens och medlemmarnas överlevnad. Bardvalar lever oftast ensamma, förutom i relationen mellan mamma och unge medan den diar.
Tandvalar använder unika jakttekniker, som tar lång tid för ungarna att lära sig. Vitvalen tar hand om sin unge i ungefär tre år och vissa späckhuggare stannar kvar hos sin familj hela livet. Innan ungen lärt sig jaga själv är den dessutom beroende av mammans mjölk. Bardvalar använder inte lika många och komplicerade jakttekniker och därför kan ungen lämna sin mamma tidigare.
Delfiner har inte bara sex för att reproducera sig utan också för njutning och för att skapa allianser och sociala band inom gruppen.
Delfiner med många sexuella partners har hög rang inom gruppen, och ofta har de sexuella partners av båda könen. Det ger dem goda möjligheter att få hjälp av andra gruppmedlemmar vid behov, till exempel under en attack av späckhuggare.
Valar andas med lungor precis som andra däggdjur och är beroende av luftens syre. Det innebär att det finns risker med dykning trots att de levt i haven under miljontals år. Men på många andra sätt har valars kroppar och beteenden anpassats för ett liv under ytan. Valars strömlinjeformade kroppar gör att vattenmotståndet blir lägre och de kan ta sig fram med minimal ansträngning. Det gör att de kan simma med låg syreförbrukning och istället kan stanna längre under vattnet.
Valar kan även sänka hjärtfrekvensen och stoppa blodflödet till vissa kroppsdelar och organ för att minimera sin syreförbrukning under dykningen. Delfiner och tumlare gör korta och grunda dykningar och använder luften i lungorna som syreförråd. Valar som gör långa och djupa dykningar använder en annan teknik där de kan utnyttja det syre som lagrats i blod och muskler. Deras lungor trycks ihop vid nedstigningen och luften pressas då ut ur lungorna.
Många bardvalar vandrar mellan kallt vatten nära polerna och varmt vatten närmare ekvatorn. I det kalla näringsrika vattnen kan de äta upp sig medan de föredrar att föda sina ungar i de varma men näringsfattiga vattnen.
Vandringen från de varma näringsfattiga vattnen till de kalla näringsrika är en förutsättning för att honan ska kunna öka i vikt under dräktigheten och ha tillräckliga fettreserver för att producera mjölk till ungen.
Under sin årslånga dräktighet går blåvalshonan upp 45 000 kg i vikt.
En så stor viktökning fungerar bara i havet. Det salta havsvattnet i kombination med ett tjockt späcklager ger valen neutral flytkraft.
Om en elefanthona som väger 3 000 kg skulle gå upp motsvarande vikt, skulle hon gå upp mer än 1 000 kg under graviditeten.
I verkligheten går hon upp ”bara” 400 kg.
Bardvalars mjölk är fet och näringsrik. En blåvalsunge går upp ungefär 100 kg varje dag medan den diar. Inte så konstigt eftersom det är över en miljon kilokalorier i den mjölk som ungen får i sig dagligen. Medan ungen diar fastar honan. Bardvalsungar lämnar mamman så snart den slutat dia. Då är ungen åtta till nio månader gammal.
Bardvalshonan vilar under stora delar av dygnet för att spara energi. Sovande och diande valar flyter ofta på ungefär sex meters djup och är därför sårbara för kollisioner med stora båtar och fartyg.
Tandvalars dräktighet varar i regel några månader längre än bardvalars. Valarna med längst dräktighet är späckhuggare, grindvalar och kaskeloter. Tandvalars ungar diar länge, kaskeloter i upp till åtta år. Efter att ungen slutat dia följer den med mamman eller flocken under en lång tid, ibland hela livet.
Tandvalar fastar inte under digivningen, som bardvalar, utan honan äter under hela året. Tandvalars mjölk är inte heller lika fet som bardvalars, men fetare än hos många landlevande djur, eftersom kalven behöver bygga upp ett späcklager.
Valungar föds med stjärten först, till skillnad mot landlevande däggdjur som föds med huvudet först. Eftersom valar andas med lungor måste ungen snabbt komma upp till ytan för att ta sitt första andetag. Att födas med stjärtfenan först betyder att valungen kan börja simma direkt efter födseln, och har mindre risk för att fastna med stjärtfenan.
Hos många valarter stöttas mamman av andra honor under förlossningen. De hjälper till med att lyfta upp ungen till ytan om den är för svag för att simma själv. När honan och ungen förflyttar sig rider ungen ofta på vågen som bildas runt hennes kropp. På så sätt går det åt mindre energi för ungen när den simmar.
Valmjölken är fet och proteinrik, och påminner i konsistensen om tjock gräddfil eller mjukost. Eftersom mjölken är så tjock löser den sig inte i vattnet lika snabbt som till exempel komjölk.
Valar har inga bröstvårtor eller spenar. De två mjölkkörtlarna mynnar istället ut i hudveck långt bak på kroppen. Valarnas landlevande släktingar, de partåiga hovdjuren som till exempel kor, har också bröstvårtor långt bak på kroppen.
De flesta däggdjursarter kan föda ungar livet ut, även om förmågan minskar gradvis med åldern. Hos människan, späckhuggaren, narvalen, vitvalen och den kortfenade grindvalen upphör däremot förmågan att föda ungar helt, trots att en stor del av livet är kvar. Det kallas för menopaus. Människan och valen är inte nära släkt utan menopausen har uppstått separat hos arterna.
Menopausen är en framgångsrik strategi. Om en hona i övre medelåldern slutar föda egna ungar och istället hjälper sina tidigare ungar och deras ungar så ökar överlevandet hos dessa, särskilt under kritiska perioder av svält. Valar uppnår ofta hög ålder och hos många arter lever de i sociala grupper under hela livet. Äldre honors erfarenheter och kunskap ökar ungarnas chanser att överleva.
När kroppen av en död val sjunker ner till bottnen förs dess näringsrika biomassa till de näringsfattiga djuphavsbottnarna.
Kroppen som hamnar på botten av djuphaven fungerar som kolsänka. Det kol som bundits i kroppen kommer inte att läcka ut i atmosfären i form av koldioxid utan blir kvar i havet. En stor val binder lika mycket kol som fler än 1 000 träd.
Valkadaver gynnar den biologiska mångfalden i djuphaven genom att fungera som unika livsmiljöer och ekosystem. I de extremt näringsfattiga djuphaven bryts valkadavren ned långsamt och förvandlas till oaser för olika specialiserade organismer.
Muskler och fettvävnad äts snabbt upp av olika fiskar och kräftdjur. Den kemiska energin i oljan som ligger lagrad i valskeletten ger näring åt bakterier. Flera av de djurarter som är unika för valkadaver har egna odlingar av bakterier. Några maskar har en kropp som är fylld med bakterier, och flera arter av musslor odlar bakterier på sina gälar.
Flamingos, ostron, blåvalar, koraller och krill är vitt skilda organismer med en sak gemensamt. De är alla filtrerare, och får i sig näring genom att sila ut ätbara partiklar ur vatten. Genom att sila stora mängder vatten kan de äta små organismer som är oåtkomliga för djur som fångar sina byten ett och ett. Vissa filtrerare låter vattnet passivt strömma genom sitt filter medan andra aktivt skapar en vattenström som de sedan filtrerar.
Blåvalen är filtrerare, liksom krillen, deras viktigaste bytesdjur. Blåvalen letar upp täta stim av krill som de i hög fart fångar i munnen tillsammans med stora mängder vatten. Varje munfull rymmer tio kg krill och 70 000 liter vatten. Vattnet pressas ut genom barderna och krillen blir kvar.
Det finns många exempel på hur tandvalar jagar genom att samarbeta. Vid Sydamerikas kuster jagar späckhuggare säl från land. Jaktmetoden innebär en stor risk för strandning och kräver lång träning tillsammans med en mer erfaren val. I ett exempel från Brasilien samarbetar vilda flasknosdelfiner med mänskliga fiskare. Delfinerna driver fisken mot stranden och signalerar till fiskarna när det är dags att kasta ut näten. Fiskarnas nät fylls och delfinerna äter fisken som simmar förbi.
I Australien letar delfiner mat bland vassa stenar och koraller. För att skydda sig mot skärsår virar de mjuka svampdjur runt nosen. Hon lär sina ungar att använda svampdjuren som verktyg. I Norge samarbetar späckhuggare för att fösa samman sillstim till täta bollar. Sillen bedövas med slag från stjärtfenorna och äts en och en.